Närbild: Anton Blidh

I princip alla unga hockeygrabbar i Göteborgsregionen har samma dröm. De vill en gång i sin karriär dra på sig Frölundatröjan och åka in genom indianen i Scandinavium. Anton Blidh var inget undantag men han tog Frölundaintresset ett steg längre.

-Jag var med i Goa Gubbar, stod i klacken och var även med på några bortamatcher. Mitt starkaste minne är när Niklas Andersson gjorde sista målet mot HV71 på bortaplan, vi vann med 7-2, berättar en av Frölundas yngsta spelare, Anton Blidh.

Anton är, tillsammans med Artturi Lehkonen och Fredrik Bergvik, född 1995 och därmed junior ytterligare en säsong. Han är också en av de få spelare som faktiskt spelat sig till ett A-kontrakt. Pontus Widerström var först ut att spela sig till ett A-kontrakt via speltid i SHL på över 100 minuter och Anton gjorde det samma.

-Det är en otrolig förmån att få ha sitt största intresse som arbete och jag vet att jag är priviligierad jämfört med många av mina kompisar. Mitt mål under förra säsongen var att få vara med och träna med A-laget, jag hade inga tankar på att tillhöra A-truppen. Jag är en spelare som gillar när det är fysiskt, jag vill vara jobbig för motståndaren. Min största tillgång som hockeyspelare är den energi jag har på isen. Jag vet att när jag kom till Frölunda, då hade jag lite väl mycket energi även utanför isen. Patric Rydén och Björn Liljander hjälpte mig otroligt mycket så att jag kunde fokusera på rätt saker under rätt tid, berättar Anton.

Patric Rydén, ungdomsansvarig i Frölunda berättar om en talang vars vilja att vinna var så stor att man var tvungen att hålla tillbaka honom lite grann. Med åren har Anton mognat och nu handlar det om en kille som fortfarande vill otroligt mycket men lämnar energin ute på rinken.

-Jag fick oerhört mycket hjälp av dem men sedan handlar det också om att man själv inser vad man gör och att man vill förändras. Jag är en helt annan människa idag än när jag kom till Frölunda, säger Anton.

När han inte spelar hockey gillar han att titta på fotboll, all fotboll. Han går gärna på Gamla Ullevi, oavsett vilket lag som spelar men hans flickvän och hennes familj håller på Häcken, och Anton hänger på.

-Jag gillar att titta på fotboll, jag umgås med min flickvän och hänger med mina gamla kompisar. Jag har samma kompisar som när jag var liten och de skulle verkligen ta ner mig på jorden om jag seglar iväg. För dem är jag fortfarande Anton och vi har samma relation idag som när jag spelade ungdomshockey. Jag bor fortfarande hemma, det blir mest hos pappa, men har nog en bit kvar när det gäller att hjälpa till hemma. Jag fyller diskmaskinen men pappa tömmer den och ordnar med allt det praktiska hemma, säger Anton.

Han berättar att han betalar hemma, för att pappa Matz har sagt att det är ett bra sätt att lära sig vad saker och ting kostar. Men när han fick sin första lön som hockeyspelare hade han bara ett ansvar:

-Jag fick betala min mobilräkning själv. Det är bekvämt och bra att bo hemma men när både flickvännen och jag har jobbat och sparat ihop pengar är det läge att flytta till något eget.

Möjligen kan det bli så att den första egna bostaden blir i Boston. Anton är draftad av Boston Bruins och har varit över i USA på två sommarcamper. Det är ändå ingenting som finns i de närmaste målsättningarna:

-Först vill jag ta en ordinarie tröja i Frölunda och sedan är säsongens första stora mål att få åka till JVM. När det gäller NHL, gäller det att jag får lite mer rutin och jag behöver förmodligen lägga på mig lite mer muskler.

I Frölunda umgås han mest med målvakten Fredrik Bergvik. Det har fallit sig naturligt eftersom de båda började på gymnasiet samtidigt, gick i samma klass och hade samma mål.

-Vi har bra sammanhållning i hela laget men många av de äldre killarna har ju familj. Det är inte direkt så att man åker hem till dem och har FIFA-turnering, det blir ganska naturligt att vi yngre spelare gör saker tillsammans, säger Anton med ett leende.

Men han berättar också att de äldre spelarna verkligen ser till att ynglingarna kommer in i laget och i rutinerna.

-Det är en stor trygghet och de har ju själva kommit in nya en gång i tiden. Vi har ett väldigt bra gäng och vi vill ta ytterligare steg under den kommande säsongen.

Anton Blidh förstår att han är priviligierad men han berättar också om utmaningen att ha ishockey som yrke. Det finns krav och förväntningar på ishockeyspelare men det finns en sak som kanske inte så många tänker på.

-Det gäller för oss att komma med samma energi och samma målmedvetenhet varje dag. Det är klart att det är lättare att ha ett jobb som man verkligen älskar men vissa dagar är det lättare än andra att tända till. När jag var yngre och gick på hockeygymnasiet v ar det tuffare. Det var en del gånger som du var tvungen att gå hem tidigare för att det var match eller träning men mina kompisar har alltid stöttat mig och sett till att jag alltid är välkommen tillbaka. Det som krävs av oss, är att vi alltid presterar på 100 procent och det gäller att lära sig hur du bär dig åt för att alltid vara alert.

Frölundas årsgamla tränarkonstellation har, med rätta, fått mycket beröm för hur de har förändrat Frölundas spelidé men också hur de har förändrat synen på träning. För Anton Blidh är det bara positivt men han berättar också att det positiva också kan vara det jobbiga:

-De ligger på oss varje dag och pushar oss hela tiden att vilja bli bättre, tvingar oss att hela tiden utmana oss själva. Men när man någon gång är trött då man kommer till träningen, då tycker man mest att det är en massa tjat. Det är dock väldigt sällan det händer och de är ett otroligt bra gäng, säger Anton.

Anton Blidh är en omtänksam och snäll kille utanför rinken, väldigt ödmjuk och med stort hjärta. När han var ledare på Frölundas sommarhockeyskola förra sommaren fick han mycket beröm av föräldrar för hur han var med de unga hockeyspelarna. Dessa föräldrar har dock inte sett Anton i ett omklädningsrum eller upplevt honom på nära håll på isen. När han får frågan om vem som har den största vinnarskallen i Frölundas omklädningsrum tvekar han länge på svaret. Till sist har han funderat klart och även om det sitter långt in, har han sig själv med.

-Alla i vårt omklädningsrum är otroliga vinnarskallar. Men om jag ska ta ut tre stycken, är det Joel Lundqvist, Robin Figren och jag själv. Jag måste säga det, jag hatar verkligen att förlora.

Och när den sista frågan kommer upp så händer något märkligt. Anton, iförd träningsshorts och Hoodtröja, pekar på sina håriga ben:

-Kolla, jag ryser bara jag tänker på det!

Frågan? Hur kändes det att åka in i Scandinavium för första gången?

-Det var häftigare än jag någonsin hade trott eller föreställt mig. När du åker in och möter publikens jubel, då är det något av det absolut bästa som finns.