Vi går in i den mest intensiva och roligaste delen av säsongen, den som alla har sett fram mot sedan den första försäsongsträningen.

Och då är nästan inget sig likt i Frölunda från premiären.

Det kallas ofta processen. Alltså den tid det tar att få ett lag att förhoppningsvis nå den potential som sportchefer och tränare såg när de satte ihop sin trupp. Med ungefär en femtedel kvar av grundserien har Frölunda nu kommit till ett läge där spelarna allt oftare passar pucken till en spelare med samma färg på tröjan.

Kämpat hårt har de gjort hela säsongen – frånsett några få energilösa insatser. Men sedan årsskiftet har även spelet börjat stämma, både vad det gäller att hitta rätt position och rätt riktning med passningarna – i anfall som försvar. Sen får man absolut inte glömma Lasse Johanssons betydelse. Hans säkerhet i målet har varit den största enskilda anledningen till att Frölunda efter en svajig höst har varit seriens bästa lag 2024.

Men låt oss gå tillbaka till försäsongen. Frölunda byggde om. Sportchef Fredrik Sjöström fick bland annat Gustav Rydahls, Henrik Tömmernes och Malte Strömwalls namnteckningar på var sitt kontrakt. Experterna riket runt blev imponerade av hur Frölunda tog sig an tiden e.J. För de 14 senaste årens lagkapten Joel Lundqvist var ju borta. Precis som poängkungen Ryan Lasch. Själv var jag tillräckligt imponerad för att tro att det kunde bli en väldigt lång hockeyvår i Göteborg.

Inget CHL

En annan stor försäsongsskillnad inför den här säsongen var att Frölunda fick förbereda sig utan CHL-spel eftersom de inte kvalade in förra året. Varje säsong sedan CHL drog i gång 2014 hade Frölunda varit med, vilket påverkade långt in på säsongerna eftersom de gick långt och ofta vann. 

Om det är därför det tog mer än 30 omgångar innan delarna verkade hamna på rätt plats vet jag inte, men kanske har det påverkat. För de enheter som Roger Rönnberg och hans stab trimmade in under en resultatmässigt bra försäsong har inte varit desamma när Frölunda blivit ett stabilt och vinnande lag den här sidan årsskiftet.

När CHL:s tävlingsmatcher (i början ofta med svagt motstånd) var en del av försäsongen sa spelare och ledare att det var perfekt att slippa spela matcher som inte betydde något. När det inte var något CHL under sensommaren och början på hösten sa de istället att det var skönt att kunna förbereda sig utan att behöva tänka på resultaten. Det låter kanske konstigt. Men i min värld är det helt naturligt. Man måste anpassa sin inställning efter givna förutsättningar.

Bara Lasu och Nässén

Jag roade mig med att ta några stickprov på hur Frölunda startat under säsongen, alltså det lag som Rönnberg&Co skickar ut på isen för att de ska ha bäst förutsättningar att ta hem segern. Att enheterna sedan förändras beroende på hur det ser ut är en annan sak.

Men av de sex backpar och fyra kedjor som startade och förlorade med 2–4 i premiären borta mot Timrå är inte mycket sig likt. Närmare bestämt är det bara Nicklas Lasu och Linus Nässén som gick ut i samma enhet i premiären mot Timrå som senast, i omgång 40, i segermatchen (3–2) mot Luleå. 

Det finns en del naturliga förklaringar: Backen Filip Hasa har varit skadad ett tag, hans backkollega Max Lindroth försvann till Finland efter att han blivit missnöjd med sin speltid. Centern Gustav Rydahl och forwarden Erik Thorell har haft skadeproblem hela säsongen. Men att se hur laget formats om helt och hållet är ändå intressant. Att följa processen.

Om man istället jämför den uppställning som 6 januari besegrade Malmö borta med 3–2 (straffar) i den 30:e omgången då bitarna hade börjat falla på plats med den senaste mot Luleå finns det flera likheter. Medan det under de 25-30 första omgångarna letades och testades febrilt för att hitta rätt har det syns en annan kontinuitet sedan årsskiftet.

Av de enheter som började matchen mot Malmö tillsammans började dessa även tillsammans mot Luleå senast:

Backparen Isac Heens-Christian Folin och Tom Nilsson-Linus Högberg. Anfallarna Malte Strömwall-Max Friberg, Jere Innala-Erik Borg och Nicklas Lasu-Calle Klingberg. De har blivit en stomme som har återkommit gång på gång, är en del av den senaste tidens stabilitet.

Förstakedjan sprack

Tanken från början var en stark förstakedja med Jere Innala-Gustav Rydahl-Malte Strömwall. Men redan i den femte omgången spräcktes den. Sedan dess (med några undantag) har Max Friberg och Malte Strömwall börjat matcherna tillsammans på var sin kant, ibland med (halvskadade?) Gustav Rydahl som center. Ibland med Erik Borg eller någon annan. Men sen Mikael Ruohomaa kom in har Frölunda sin förstakedja.

Sedan rutinerade stridshästarna Nicklas Lasu och Calle Klingberg började uppträda i samma kedja i mitten av november har de varit lika oskiljaktiga som Friberg och Strömwall. 

Frölunda har vunnit 13 av de senaste 16 matcherna, sedan årsskiftet har det blivit tio segrar på tolv matcher. Det har blivit seger i de sju senaste matcherna i Scandinavium.

Nu är det upp till bevis. Efter landslagsuppehållet blir det värsta möjliga motstånd. På tisdag blir det ett nytt försök att ta säsongens första seger mot Timrå. På torsdag kommer serieledande Växjö, som fick ihop sitt lag tidigt på säsongen, till Scandinavium. 

Själv är jag tillbaka där jag var inför säsongen: Jag ser ett Frölunda-lag som har potential att utmana Växjö, Färjestad och Skellefteå och gå hela vägen.