En magnifik storpudel
Introduktionen av det nya klubbmärket skedde mot Leksand i Strömstad, tävlingsdebuten kom hemma i Frölundaborg i CHL mot Mountfield. Och nu är det dags för SHL-premiär med det nya märket som har ersatt indianen.
Två bokstäver, V som i Västra och F som i Frölunda, har levt kvar även om bokstavskombinationen inte har funnits i klubbnamnet (där det fortfarande inte finns) sedan 2004 eller på klubbmärket sedan 1995. Då och då har någon förklarat att ”klubben heter faktiskt inte Västra Frölunda”. Men från läktarna har det inte hörts något ”kom igen FHC” eller ”kom igen indianerna”. VF har varit lika svårt att knuffa bort som Joel Lundqvist när han böjer sig ner och glider fram för att teka.
"Det var inte så att hela universum skakade"
Men med VF på bröstet som en tydlig beståndsdel i det nya klubbmärket hänger det ihop – även om indianen förmodligen kommer att leva kvar i flera säsonger på läktarna när supportrarna kommer festklädda till matcherna. Det var inte så att hela universum skakade under de där dagarna i början av februari. Men i Göteborgs eget hockeyuniversum upplevdes en magnitud i närheten av de högsta uppmätta talen på Richterskalan. Det började dock inte med något muller – utan med tystnad. Runt 700 inskickade förslag hade ratats. Designfirmor hade kontaktats, referensgrupper hade samlats och gemensamt sagt okej till klubbmärket som skulle ta Frölunda in i framtiden. Men när täcket föll tvingades ordföranden Mats Grauers be om en applåd. För det var helt tyst i festvåningen på hotellet där märkesfesten hölls.
"Dessutom kom anklagelserna snabbt…"
Jag minns hur förvirrad jag var själv. Jag såg mig omkring i lokalen, såg folk som skruvade på sig medan de framme på scenen såg glada och stolta ut. Klubbmärket hann knappt bli synligt innan supportrarna i lokalen såg närmast gråtfärdiga ut och jag tror inte det hade gått en minut innan alltihop exploderade på Twitter, Facebook, Instagram – ja, varenda kanal som fanns tillgänglig. Dessutom kom anklagelserna snabbt om plagiat och kommentarer om att det tänkta klubbmärket såg ut som tyska symboler från 1930-talet.
Räddningen två dagar senare blev också minnesvärd. Det blev en riktig pudel från ordförande Grauers. Ingen liten dvärgpudel utan en magnifik, välväxt storpudel. Jag hade inte tillräcklig insyn i processen för att veta hur litet eller stort inflytande medlemmarna och övriga supportrar hade haft. Men Grauers la sig platt, konstaterade att allt hade gått snett och att klubbledningen inte hade engagerat sig och lyssnat på sina medlemmar tillräckligt. Grauers kunde ha tagit konsekvenserna av misslyckandet och kastat in ordförandeklubban efter drygt elva år. Men han valde att stå med rak rygg och möta medlemmarna och erkänna att han och klubbens övriga ledning gjort fel.
"Min lojalitet var fäst till loggan"
I en tid då det mesta alltid är någon annans fel var det befriande. Jag har alltid haft svårt för fotbollsspelare som knappt hinner kliva ur flygplanet innan de ska kyssa sin nya arbetsgivares klubbmärke. Symbolen för en klubb är lite större än så, betyder något mer än att spelare kommer och går. Jag jämför lite grann med mina 48 år på GT. Den röda loggan var mitt klubbmärke. Ägare och chefer kom och gick – min lojalitet var fäst till loggan och vad den stod för. När klåfingriga designers skulle in och pilla på den gamla symbolen för ”den lella röa” för att få den modern och tidsenlig var jag inte så nöjd. Därför kan jag förstå supporterupproret när den tilltänkta loggan presenterades, även om reaktionerna här och där gick överstyr.
Däremot har jag ingen förståelse för kravet från en del håll att till varje pris behålla indianen. En del kallade den till och med klassisk. Men nej. Kravet för klassisk är lite högre än så. Indianen blev central i klubbmärket för att kränga tröjor och halsdukar när det var ont om pengar. Den hade ingen historisk förankring i varje sig Göteborg eller klubben. Men indianen var en vinnare. Med den på bröstet tog Frölunda fyra SM-titlar och fyra CHL-titlar på 2000-talet.
Nu väntar SHL-premimären
När Frölunda åker ut för att möta Timrå i SHL-premiären i Scandinavium på lördag är det klubbens egen grafiker Efraim Larssons skapelse som pryder matchtröjorna. Detta efter en omröstning bland klubbens medlemmar. Nu gäller det för spelarna på isen och ledarna i båset att visa att det går att ta SM-guld med VF på bröstet – precis som 1965.