Säsongen börjar nu - punkt
För många supportrar drar det i gång på allvar 17 september när Timrå kommer till Scandinavium för SHL-premiären.
Men det är en bild som inte delas av spelare, ledare och andra i Frölunda HC.
Tävlingssäsongen börjar med att tjeckiska Mountfield kommer till Frölundaborg 1 september. Punkt slut.
Självklart är det som tidigare hette elitserien och numera SHL ryggraden i svensk klubblagshockey. Le Mat är pokalen alla åtrår.
Men värdet av att få lyfta en CHL-buckla har stadigt ökat.
Fråga Joel Lundqvist som fyra gånger har fått skicka upp den på sina starka armar.
Eller fråga Rögle, den regerande mästaren.
Även om skeptikerna fortfarande är många och de svenska hallarna långt i från fyllda under gruppspelet och de första omgångarna av slutspelet är en CHL-titel något som numera har sin givna plats både i klubbars och spelares cv.
Jag har själv vid flera tillfällen pratat med Frölunda-spelare om deras vunna titlar och har blivit korrigerad när jag bara nämnt SM-gulden. För att inte tala om Roger Rönnberg som aldrig missar att nämna CHL-vinsterna när man går genom hans meritlista.
Och det är här förutsättningarna finns för att turneringen ska kunna fortsätta öka sitt värde.
Frölunda är en av de 24 grundarklubbarna som verkligen har gått i bräschen för att CHL ska betyda något.
Företrädaren Nordic Trophy ersattes efter fem år av European Trophy 2010. Planerna var storvulna, men även det försöket las ner när sponsorerna inte ville skjuta till tillräckligt med pengar.
I min värld var det inte så konstigt. Ambitionen att skapa något nytt, hållbart fanns där – men det förankrades inte hos spelarna och deras ledare.
De internationella cuperna var någon form av träningsmatcher. Kul om det blev seger – men det betydde absolut inget om det blev stryk.
Hade någon av de ordinarie A-lagsspelarna en skavank kunde det beordras vila direkt utan seriösa rehabförsök för att få honom spelklar.
Det var ju ändå serien allt handlade om.
När CHL introducerades 2013 inför premiärsäsongen 2014/2015 skrattades det gott här och där åt ännu ett försök att blåsa liv i något slags internationell hockeyturnering.
Och Champions Hockey League…
Namnet skulle naturligtvis föra tankarna till fotbollens Champions League där Real Madrid, Liverpool, Man City, Bayern München och de andra bjässarna regelbundet spelar i tv-rutan runt om i världen. Men i hockeyns eget Champions League fanns varken lag från världens bästa liga, NHL, eller nästbästa, KHL.
Men där fanns en stor skillnad gentemot föregångarna. Inte minst hos Frölunda, som blev ett draglok för turneringen direkt från start.
Budskapet från styrelserum och klubbledning var det samma som det från omklädningsrum och tränarrum.
CHL är på allvar.
Matcherna ska vinnas – bästa laget ska stå på isen.
Jag måste erkänna att även jag var skeptisk i början. Men spelare och ledare har aldrig sviktat.
Och nya spelare som har kommit har varit snabba med att prata om att de ser fram mot att spela i CHL.
Jag vet att det finns en annan bild också. Det är svårt att få folk till Frölundaborg för matcher mot lag där de knappt känner igen någon spelare. Tredje klassens kanadensare i ett brittiskt lag är aldrig i närheten av att bjuda på något liknande det Färjestad står för.
Men glädjeexplosionen på isen och läktarna efter segern mot Red Bull München inför 12 044 i Scandinavium visade att en titel är en titel.
Årets turnering börjar alltså mot Mountfield, det tjeckiska laget som var finalmotståndare 2020 när Frölunda senast vann CHL innan pandemin tog över.
Det finns en del att vara nyfiken på. Som:
• Lasse Johansson är tillbaka i Frölunda-målet. Det har hänt en del sedan han för åtta år sedan släppte fyra puckar mot Genève-Servette (förlust 3–4) i Frölundas allra första Champions League-match.
• Ryan Lasch är kungen av CHL. Lägger han beslag på ledartröjan direkt?
• Liam Dower Nilsson har öst in mål under försäsongen. Vi är många som är nyfikna på om han kan fortsätta så när det börjar handla om att spela in poäng.
