Flygkraschen

Den 13 februari 1975 flög Frölunda i tre Cessna-plan från Torslanda flygplats till Sandviken-Gävle flygplats. Två av dem kom fram, det tredje kraschade i Rörberg och hela händelseförloppet beskrivs så här i boken Frölunda 50 år:

”Matchen (mot serieledande Brynäs) skulle spelas på en torsdag vilket innebar att laget inte skulle vara tillbaka i stan förrän fredag då det inte gick att komma från Gävle med flyg sena vardagskvällar. Och kommande söndag väntade Modo hemma, en match som absolut måste ge seger. För att vinna tid och få så utvilade spelare som möjligt beslöt lagledningen att hyra tre små tiositsiga, tvåmotoriga Cessna-plan av bolaget Baron Air i Helsingborg. Då skulle truppen kunna vara hemma redan vid midnatt mellan torsdag och fredag. Alla uppskattade styrelsens satsning, men just tanken på småplan avskräckte några. Lars-Erik Esbjörs var mest rädd. På onsdagen sade han till hustrun Eva:

- Fan, jag hatar småplan. Jag ringer till Lundvall och säger att jag tar bilen. Åker jag bara tidigt är jag uppe samtidigt som laget.

Eva skämtade tillbaka:

- Det är inte så noga. Du är ju högt försäkrad.

Esbjörs ringde till tränaren, som dock inte ville lyssna på det örat:

- Det här kommer att gå jättebra, sade Lundvall. Vi kommer fort upp och ännu fortare ner. Du åker med oss.

Laget samlades på Torslanda flygplats på morgonen och på plattan stod de tre småplanen prydligt uppradade. I väntsalen gick snacket om flygsäkerhet och här växte målvakten Krister Sterner till stor auktoritet. Han hade flygcertifikat. Någon sade att det är betydligt farligare att köra bil på landsväg än att flyga och många av spelarna var fortfarande förstämda över onsdagens dystra nyhet i Idrottssverige. Dagen innan hade två av Mora IK:s spelare, Per-Erik Danielsson och Nils-Göran Olsson, omkommit i en bilolycka på riksväg 80 mellan Rättvik och Falun, då de var på väg till lumparförläggningen i Falun efter en Moraträning.

För att ha alla möjliga odds på sin sida hade flygrädde Esbjörs strategin klar. Han skulle ta planet som såg nyast ut, i hans maskin skulle det bara sitta lugna och trygga spelare och detta skulle inkludera Sterner. En kille som har flygcertifikat kan ju alltid ta över om det händer något med piloten, resonerade Esbjörs. På plattan tog ”Esa” sikte på ett plan som han uppfattade som klart fräschare än de två andra och nickade till Sterner att det är deras maskin. Det fanns bara en sak som störde. 19-årige backen Magnus Olsson gick ombord på samma plan och sa Esbjörs ifrån. Inga stirriga och hysteriska juniorer här inte och Olsson slängdes ut.

När planet var startklart fanns följande man ombord: 44-årige piloten Reijo Junno och bakom honom på rad Esbjörs, Kjell-Ronnie Pettersson och Henric ”Tosse”Hedlund. I andra raden fanns Svante Granholm, Krister Sterner, som satt snett till höger bakom Esbjörs, de andra var reservmålvakten Christer Ståhl och Leif ”Blixten” Henriksson.

Junnos Cessna 402 SE-GGN startade först. Flygtornet i Torslanda registrerade starttiden 08.59 och det hela artade sig till en behaglig flygtur med lätta vindar och perfekt sikt. För Junno var det ett uppdrag av många. Bara dagen innan hade han en flygning mellan Malmö och Warszawa. På planet fanns termos med kaffe och efter en fika somnade några. Esbjörs var dock så koncentrerad att det aldrig var tal om sömn. När planet nådde Borlänge beundrade han den fantastiska utsikten över dalametropolen. ”Esa” tänkte att om planet bara ändrade lite vinkel så hade han kunnat skymta konturerna av födelseorten Avesta, så molnfritt och fint var det denna torsdagsmorgon över mellersta Sverige.

Sterner var också vaken och han kunde faktiskt se en glimt av sitt barndoms Leksand från marschhöjden 8 000 fot. Den flygande målvakten frågade piloten vid resans början om han kunde sätta sig bredvid denne, men Junno påpekade att det var emot reglementet att sitta på den platsen då planet lyfte. Efter ett tag skulle det dock gå bra. När piloten så småningom gav honom klartecken, tackade Sterner nej då han och några till spelade kort.

Efter Borlänge skulle planet ta en sväng mot öster och Sandviken för att några minuter efteråt förbereda landning på Gävle flygplats. Strax före Sandviken hamnade man plötsligt i ett snöoväder och på bara en kort stund förbyttes den lugna resan i en mardröm. Esbjörs hörde tydligt hur motorn på hans vänstra sida började hosta och få ojämn gång. Han blev rädd men tröstade sig omgående med att en skicklig yrkespilot säkert klarar en landning med bara en motor. Ytterligare någon minut senare började den andra motorn hacka och så småningom blev det tyst. ”Esas” värsta farhågor bekräftades när pilot Junno sade med sin finlandssvenska dialekt:

- Jävlar, nu har båda motorerna stannat.

Junno försökte att återstarta motorerna och i det längsta hålla kontakt med flygledningen, men var slutligen tvungen att slänga handmicken åt sidan för att koncentrera sig på nödlandningen. Felet på bränslesystemet gjorde tändstiften sura vilket gjorde det omöjligt att få igång motorerna. Piloten vek ner planet för att kunna glidflyga och försöka hitta ett lämpligt ställe för att kunna ta mark. Junno kunde faktiskt se Sandviken-Gävle flygplats, men insåg att det inte fanns en chans att kunna landa där.

Han tog sikte på ett kalhygge, men bedömde det som för riskfyllt att landa på, då det överallt fanns stock och sten. Cessnan tappade höjd hela tiden och nu var planet inte mer än 75 meter över marken. Det var andäktigt tyst ombord. Piloten hade sin kraschlandning att tänka på, medan passagerarna satt som förstenade.

En stund innan den oundvikliga smällen tog Esbjörs en sista titt snett bakåt mot Sterner, som satt med armarna utsträckta mot stolryggen framför och han gjorde likadant. ”Esa” såg inte att innan planet kraschade, så kurade Sterner ihop sig i den föreskrivna nödlandningsställningen, medan han själv försökte hålla emot med raka armar i 150 kilometers fart. Precis innan Cessnan nådde trädtopparna drog Granholm åt säkerhetsbältet så mycket han kunde.

Junno valde att landa i ett skogsparti och han vek upp planet i det sista för att vingarna och inte nosen skulle ta första smällen. Pilotens plan lyckades hundraprocentigt med tanke på omständigheterna. Han klarade att ta ner planets hastighet till ett absolut minimum. De första träden bröts lika salta pinnar och vingarna ramlade av. Detta gav ytterligare en bromseffekt innan planet slutligen slog ner i marken. Tystnaden efter en kraschlandning är total.

- Ingen hade överlevt om vi gått ner med nosen före, berättade piloten 18 år senare.

Mirakulöst nog var själva flygplanskroppen relativt oskadad. En plats var dock helt intryckt, den bredvid Junno där motorn trängde in med full kraft. Det var den platsen Krister Sterner tackade nej till då han var upptagen med kortspel. Tre man var medvetslös, Junno, Esbjörs och Pettersson.

Först ur planet var ”Blixten”. Han satt närmast dörren och de övriga ropade åt honom att försöka få upp den. När ”Blixten” försökte öppna dörren, märkte han att armen var bruten. Sedan kom Granholm och efter honom Sterner, Ståhl och Hedlund. ”Tosse” bar efter en stund ut Esbjörs och satte honom vid ett träd. Junno satt fastklämd på sin förarplats och kunde i första skedet inte hjälpas ur planet.

Det stank av flygbränsle och allas kläder var dränkta. Det var fortfarande lugnt på olycksplatsen med undantag av Granholm. Han hade fått ansiktsskador, då han likt Esbjörs försökte ta spjärn mot sätet framför. Blodet rann ymnigt över ögonlocken och i ett tillstånd av chock trodde Granholm att han blivit blind. Han skrek och famlade tills någon lugnade ner honom.

Efter ett tag vaknade Esbjörs, där han satt mot en tall. Han hade svåra smärtor i höften och kände att näsan inte satt där den skulle.

- Hur ser jag ut, frågade han ”Blixten”.

- Du ser för jävlig ut, sa lagkamraten.

Bland de första på olycksplatsen var Gefle Dagblads fotograf Kurt Elfström. Han började med att ta närbilder på Esbjörs sargade ansikte och ”Esa” hade lust att slå honom på käften, men han orkade inte ens lyfta armen. Hela kroppen värkte. Någon påpekade att Sterner var borta och de sex kvarvarande trodde att han gripits av panik och sprungit bort. Sterner, som tack vare sin riktiga ställning vid kraschlandningen klarade sig undan med mindre blessyrer, sprang några kilometer tills han hittade en bondgård. Där ringde han 90 000 och hann också meddela att alla levde.

I sex minusgrader satt de övriga och väntade på räddningsmanskapet, som inte hittade olycksplatsen förrän en och en halv timme efter nödlandningen. Vid halv tolv tiden kunde äntligen en helikopter av typen ”Banan” komma med undsättning för att transportera de skadade till Gävle sjukhus. Räddningstjänstens Sven Eriksson och Johan Lindahl var övertygade att ingen hade överlevt kraschen när de fick syn på vraket. De kunde inte förstå att de skadade personerna de såg utspridda var med i olyckan.

Strax efter att de två andra planen hade landat på Sandviken-Gävle flygplats fick den övriga truppen reda på olyckan. Lars-Eric Lundvall fick följa med upp i trafikledartornet för att ta emot meddelandet om att alla levde, något som han en stund senare kunde delge sina spelare. Några grät när den värsta spänningen och ovissheten släppte.

På sjukhuset konstaterades att Reijo Junno var svårast skadad med en intryckt bröstkorg, alla revben brutna samt sprucket bäckenben. Skadorna bedömdes inte vara livshotande. Lars-Erik Esbjörs och Svante Granholm var de enda spelarna som behövde läggas in på intensiven. ”Esa” hade en trasig höft och svåra ansiktsskador, medan Granholm klarade sig undan med ett blodigt ansikte samt rygg- och nacksmärtor.

Esbjörs låg kvar i tre veckor, medan Junno skrevs ut efter tio dagar. Han var sjukskriven i en månad men återupptog flygandet så fort han blev frisk. Junno fortsatte i yrket fram till 1980. Sedan dess har han kört färja i Göteborgs norra skärgård, oftast bilfärjan mellan Hönö och Lilla Varholmen. Det är lugnare så, säger han.

Resten av sjukjournalen var ett mirakel. ”Blixten” fick ett överarmsbrott, Pettersson hade ett stort köttsår på baksidan av låret. ”Tosse” åkte på en lunginflammation, Ståhl hade blessyrer i ansiktet och Sterner var inget att tala om. Ståhl var den som oftast förekom i intervjuer med media senare på dagen. Inför TV-sändningen då han skulle utfrågas av Mac Gänger, tog han ett bloss och fimpade innan kameran slogs på. Plötsligt började det ryka i Ståhls byxben. Hans kläder var fortfarande sura av flygbränslet.

Vissa spelare flög hem samma kväll i de två andra planen, medan de som lämnade sjukhuset tog tåget på fredagen. De som inte ville flyga, fick en ledig kväll i Gävle den torsdagen då matchen mot Brynäs naturligtvis blev uppskjuten. Willy Lindström gick ut på lokal, träffade Britt och några år senare var de gifta.

Tre dagar senare skulle det kraftigt stukade laget ta emot MoDo i Scandinavium. Av de sju på olycksplanet kunde endast målvakterna vara med. Sterner stod hela matchen, men kunde inte förhindra övikseger med 6-4. Trots att GP:s Bo Ahlm i sin krönika uppmanade alla hockeyintresserade att ge Frölunda stöd i denna svåra situation då man skulle jaga en slutspelsplats utan fem viktiga spelare, valde endast 4 991 personer att se laget som bara några dagar tidigare var en hårsmån från en tragedi. Detta var en skamfläck och en obegriplig brist på support från en publik som betraktas som Sveriges bästa. Samtidigt var det ett klart bevis på den publikkris som rådde i mitten på 70-talet i svensk ishockey.

Kjell-Ronnie Pettersson hade väldigt svårt att gå med sitt sargade baklår, men släpade sig till Scandinavium och ut till avbytarbåset för att där i civila kläder följa sitt reservfyllda lag. Strax före första periodpausen fick han en puck på ögonbrynet och blodet rann ur det djupa såret. Han fick sys av läkaren Lars Peterson i omklädningsrummet. ”Mackan” visste inte om han skulle skratta eller gråta.”

På torsdagen möts Frölunda och Modo i Scandinavium, 19.00, biljetter går att köpa via den här länken:

https://fhc.tmtickets.se/Events

Det råder väskförbud på Frölundas matcharrangemang i Scandinavium och samtliga besökare visiteras i entrén, kom i tid.