Den perfekta säsongen
Publicerad:
I den bästa elitserien genom tiderna och med det bästa laget någonsin vann Frölunda SM-guld 2005.
Under fem semesterveckor bjuder Frölunda på utdrag ur boken Frölunda HC 80 år – några nedslag i föreningens långa och intressanta historia.
Och vad passar bättre inför en ny säsong att avsluta serien med Frölundas SM-guld 2005
Elitseriesäsongen 2004/2005 är lika mytologiserad som SM-finalserien mellan Frölunda och Luleå 1996.
Den kallades, och kallas fortfarande, den bästa upplagan någonsin och vartenda lag (Frölunda inräknat) var nersmetat med lockoutade NHL-spelare. Peter Forsberg, Markus Näslund och tvillingarna Sedin fanns i Modo, Zdeno Chara och Sheldon Souray i Färjestad, Marcel och Marian Hossa i Mora, Henrik Zetterberg och Mikka Kiprusoff i Timrå, Bryan Boucher och Bryan McCabe i HV71 för att bara nämna några av de 74.
Frölunda höll fast vid sin strategi och hade när säsongen inleddes säkrat de spelare föreningen siktat in sig på under vinterturnén i Nordamerika – Christian Bäckman, Daniel Alfredsson och Per-Johan Axelsson – samt inkasserat en bonus.
- Samuel Påhlsson fick vi så att säga gratis. Hans tjej skulle studera i närheten av stan och han var kompis med Alavaara (Jan-Axel), så det ena gav det andra, förklarar Mats Ahdrian.
Det blev ytterligare en NHL-förstärkning så småningom, en spelare lite för bra för att tacka nej till.
- Sami Salo kom sent. HV velade och det var perfekt för oss, vi behövde en back till. Alla hemvändande NHL-spelare fick lika mycket betalt, det var förutsättningen och alla accepterade det. De fick inte extremt mycket betalt, som en högavlönad SHL-spelare om jag inte minns fel, säger Mats Ahdrian, som trots den stjärnkvintetten inte blundar för signifikansen i att en annan spelare valde att dröja kvar i Göteborg i en säsong till:
- Det viktigaste av allt var att vi fick Henke (Lundqvist) att stanna. New York Rangers ville ha över honom till farmen. Vi gjorde en överenskommelse med Henke, bland annat att han fick teckna egna partneravtal vid sidan av klubbens.
Den enda lilla smolken i en annars glasklar bägare var att Daniel Alfredsson inte inledde säsongen på grund av försäkringsbekymmer. I början av oktober återvände Alfredsson till Ottawa och Kanada med många frågetecken kring sig, men det fanns åtminstone en förhoppning om spel i Frölunda efter nyår.
Ett Frölunda utan just nämnde Alfredsson tuffade framgångsrikt på under hösten och var i trygg serieledning när fixstjärnan var tillbaka i mitten av januari 2005.
Firma Lundh&Karlssons omedelbara drag blev att trycka in Alfredsson i en ren NHL-formation tillsammans med Christian Bäckman, Sami Salo, Per-Johan Axelsson och Samuel Påhlsson.
- Jag tror att det här sätter extra press på våra motståndare, menade Stephan Lundh i GT.
NHL-femman levde upp till alla högt ställda förväntningar och Frölunda HC seglade lugnt och metodiskt på mot seriesegern – 112 poäng och ett betryggande avstånd ner till tabelltvåan Linköping.
- På ett sätt var det en konstig säsong. Plötsligt skulle man möta världsstjärnor som Hossa (Marian), Chara (Zdeno), ”Foppa” (Peter Forsberg) och Näslund (Markus). Många lag hade bra trupper, men vår var fantastisk. ”Affe” (Daniel Alfredsson) kom sent, men han blev tungan på vågen och klev verkligen fram när det behövdes, menar Jonas Esbjörs.
I kvartsfinal väntade Luleå och Frölunda tog kommandot direkt, övertygande 7-3 i Coop arena. Redan efter den inledande slutspelsmatchen delade Aftonbladets Patrik Thornéus ut Le Mat-pokalen:
”Frågan är nog inte om Frölunda ska vinna SM-guld – utan snarare hur många matcher laget behöver på vägen dit?
Så överlägsna är Indianerna.”
Frölunda vann planenligt i Scandinavum, 3-1, och åkte upp till Luleå och nollade hemmalaget i match tre, 5-0.
Den avgörande i Scandinavium blev inget annat än en formsak – 8-1, hattrick av Daniel Alfredsson och vidare till semifinal på det smärtfriaste av sätt.
- Det är det bästa lag jag någonsin sett, jag skulle tro att det är ett av världens bästa lag just nu. Jag är stolt över det vi presterat hittills, slutspelet är det roligaste som finns och väl här siktar vi naturligtvis på att vinna guldet, konstaterade Stephan Lundh i GP (13 mars).
Semifinalserien mot Djurgården, 4-1 i matcher, kan på pappret se ut som en ren expeditionsaffär, men det var den inte.
Redan match ett i Frölundaborg blev en rysare – Niklas Andersson avgjorde inför 8 500 på övertid.
I match tre avgjorde Magnus Kahnberg med enda målet med 14 sekunder kvar på klockan.
- Vi har ett kanonläge. 3-0 i matcher och två hemmamatcher. Men det är ett j-a jobbigt lag att möta, förklarade Janne Karlsson i GP.
Med matchboll och hemmafördel var förutsättningarna för avancemang inte så pjåkiga, men det ville sig inte i Frölundaborg. Djurgården vann ännu en tät match med 4-3 och blåste lite liv i serien, men inte tillräckligt för att överleva den.
I match fem stängde Frölunda serien, 4-0, och var kvalificerat till final, men inte till vilken som helst enligt GT:s krönikör Matts Olsson:
”Vi är framme vid drömfinalen.
Finalen med stort F.
Nej, två stora F.
Som i Frölunda och Färjestad.
Och för en gångs skull – jag vågar inte tippa utgången av slaget i väst.”
Den första finalmatchen i Karlstad vann Färjestad med 4-2 och inget där och då som tydde på något annat än en utdragen serie.
En viss Henrik Lundqvist umgicks med andra planer och stängde butiken i Scandinavium, faktum var att han bara släppte in ett enda mål i de återstående fyra matcherna.
5-0 hemma följdes upp av en 4-1-seger borta och ytterligare en hållen nolla tillbaka i Scandinavium, 4-0.
Den femte finalmatchen var mållös länge och avgjordes precis som finalen två år tidigare lite av en slump på övertid – Niklas Andersson tryckte in Sami Salos sargretur bakom en ställd Martin Gerber i Färjestads-målet.
Frölunda HC:s tredje SM-guld i det som gått till historien som tidernas elitseriesäsong och tidernas slutspel.
Två spelare sken lite extra i det guldglimrande lag som fortfarande anses vara det bästa i svensk elitshockey någonsin.
Daniel Alfredsson blev just den x-faktor många hade hoppats på när han sent kom in i laget. I slutspelet gjorde han tolv mål, där och då flest genom tiderna.
Henrik Lundqvist satte en ny slutspelsstandard för målvakter med en hel gäng rekord. Frölundamålvakten hade flest hållna nollor i slutspelet (6), högst räddningsprocent (96,6) och minst insläppta mål i snitt (1,06).
Av bara farten kammade Henrik Lundqvist hem såväl Guldhjälmen som Guldpucken:
- Statistiskt sett antagligen min bästa säsong i karriären. Det var en rolig säsong med många bra spelare, inte minst målvakter, och det var otroligt inspirerande att få spela med dem.
Med snart 20 års distans reflekterar Tomi Kallio över lockoutsäsongen och Frölunda HC:s tredje och kanske mest skimrande SM-guld.
- Det kändes som varenda klubb hade ett bra lag, men vi hade bra sammanhållning. Tränarna fortsatte på samma sätt som vi hade haft det och ruckade inte på hierarkin. Det var ett vågat beslut, men kanske den avgörande faktorn. Vi (Kallio, Johnson, Andersson) var fortfarande förstakedjan och Alfredsson (Daniel), Påhlsson (Samuel) och Pebben (Per-Johan Axelsson) fick köpa det och det gjorde de också. Det skall de ha en eloge för.
Boken Frölunda 80 år går att köpa på Frölundas webshop via den här länken: