Helgläsning: SM-finalen 1996

Med några sköna mellandagar att fylla bjuder vi på långläsning och en mustig historia från förr, SM-finalserien mellan Frölunda och Luleå, 1996. Texten är hämtad ur boken Frölunda HC 80 år, håll till godo – och framförallt i er.

”Den beskrivs som den tuffaste finalen någonsin och det är ingen generalisering eller ens modern myt. Gör en enkel google-sökning och bekräftelserna lägger sig på hög och för att bara ta några exempel:

* Svenska ishockeyförbundets 100-årsbok: ”Den råaste SM-finalen genom tiderna?”

* SHL:s hemsida: ”Den brutalaste, hårdaste och tuffaste av alla finaler som spelats i ligans historia.”

* Aftonbladet (2011): ”En av de ruffigaste finalerna genom tiderna.”

* GT (2019): ”Den blodigaste och tuffaste finalen någonsin.”

Det är kort och gott en sanning som ingen bestrider eller ens vänder sig emot, bortsett från de som var på isen då.

- Jag tycker inte serien var överdrivet brutal, men varje gång de visar något från de matcherna är det ju de värsta grejerna, säger tidigare Frölundabacken Stefan Larsson.

- Jag tyckte bara finalserien var kul och upplevde den inte som ful. Det var två tränare av den gamla skolan och två lag som ville vinna. Det satte väl någon sorts prägel, menar Pär Edlund.

- SM-finalen 1996 var fantastisk. Det var ge och ta, fortsätter Jonas Esbjörs.

- Domarna tillät mycket i hela serien, men jag tycker inte det var något gnäll, vi spelare köpte nivån, instämmer dåvarande Luleå-spelaren, sedermera tränaren, Thomas ”Bula” Berglund.

Olika perspektiv uppenbarligen, men det går inte att bortse ifrån att det över fyra finalmatcher bökades, stökades, tacklades och fajtades på ett sätt som är helt främmande för en modern hockeypublik.

Och bortsett från vad de fyra ovanstående spelarna tycker ligger det ett nostalgiskt skimmer över SM-finalen 1996. I historiebeskrivningen klassas finalen som den brutalaste någonsin och det är i den kontexten den måste betraktas, och berättas.

Ett tungt, lite elakt och Lars ”Osten” Bergström-coachat Luleå HF var knapp favorit mot Lasse Falks 1-3-1-fundamentalistiska Frölunda.

Rejäla och stygga Luleå-pjäser som Mattias Öhlund, Tomas Holmström, Lars Hurtig, Johan Rosén och Mikael Lindholm ingav respekt, men det fanns lirare i laget också. Som Stefan ”Skuggan” Nilsson, Thomas Berglund och Jiri Kucera. I mål den NHL-meriterade finländaren Jarmo Myllys.

Frölunda kontrade med en finsk supertrio: Petteri Nummelin, Marko Jantunen och Christian Ruuttu. Kompletterade av landslagsmeriterade backen Stefan Larsson, en ung Ronnie Sundin, rutinerade rävarna Pär Edlund, Lars Edström och Peter Berndtsson och göteborgarna Joacim Esbjörs, Jonas Esbjörs och Per-Johan Axelsson. Mikael Sandberg var förstavalet i målet.

Den första finalmatchen i Luleå bjöd varken på dramatik, hårdkokt spel eller ens indicier om vad som komma skulle. Hemmalaget stängde butiken tidigt – 5-0 efter lite drygt 15 spelade minuter – och vann ur ett Frölunda-perspektiv med smått pinsamma 7-1.

- Jag förstår att det inte såg bra ut. Men vi var taggade. Och så körde de över oss fullständigt, suckade Stefan Larsson i GP (31 mars).

Lasse Falk var för att uttrycka det milt inte helt nöjd med sitt lags insats:

- Det skiljde ju flera divisioner. Kanske var killarna tagna av stundens allvar. Egentligen var ju matchen slut efter 2-0. Att vinna en och annan närkamp är inte fel.

Tillbaka i Göteborg och i ett knökat Frölundaborg (9 293) visade Frölunda beslutsamhet, moral och karaktär, samtidigt som finalserien antog den gestalt som fortfarande präglar den.

Frölunda vann med övertygande 6-2, men det var annat som dominerade eftersnacket. Som att Petteri Nummelin leddes av isen med en förmodad lätt hjärnskakning och att Luleås forward Mikael Lindholm fick en klubba i ansiktet utan åtgärd från domaren.

Tränarna Lasse Falk och Lars Bergström förlängde fajten verbalt på presskonferensen. Bergström var irriterad på domaren Robert Lahti, som han och assisterande tränaren Thomas Bäckström förresten jagade i Frölundaborgs kulvertar mellan den andra och tredje perioden.

Falk kontrade kraftfullt, sarkastiskt och i tydlig riktning enligt Aftonbladet:

- Jag brukar hålla mig lugn i båset och inte springa omkring och sparka på dörrar och gapa. Jag tror nämligen att domarna gör så gott de kan. Och att sparka undan benen på Nummelin var inte så jävla tjusigt.

I GT sammanfattade Thomas Holmström ståhejet och satte samtidigt tonen inför finalmatch tre.

- Vi bestämde oss för att gå ut stenhårt, men det gjorde ju dom också. Så det vart ju krig. Skit bara att vi skulle drabbas av Sveriges största hemmadomare.

Värt att notera. GT beskrev tuffe Holmström så här målande i samma artikel: ”Luleås svar på Demolition Man är frontman i infanteritrupperna från Norrland”.

Dan efter dan visade det sig att Stefan Larsson hade problem med ett skadat finger, men Frölundas läkare (numera hedersdoktor) Torsten Jonsson försäkrade att både han och Petteri Nummelin skulle spela i Luleå.

Det gjorde båda också, men den finländske backen gick av tidigt efter ytterligare en omild tryckare – påhopp är en annan beskrivning som användes.

- Jag tror de knockade Nummelin avsiktligt. Rosén var ju skadad, men hade en uppgift och den löste han, anser Jonas Esbjörs.

Petteri Nummelin kommenterade situationen så här i GT:

- Jag såg inte vad som hände.

Lasse Falk kunde inte heller bjuda på någon ögonvittnesskildring, men väl en andrahandsuppgift.

- TV-killarna har berättat att Rosén satte armbågen i ansiktet på honom – trots att pucken var 50 meter ifrån.

Johan Rosén själv bekräftade efter matchen kontakt, men förnekade uppsåt.

- Jag lovar att jag inte gick in med armbågen före medvetet. Skulle screena honom och så blev det som det blev när han försökte ta sig runt.

Luleå lyckades trots underläge 1-2 vända på matchen och vinna den med 3-2 och skaffade sig möjligheten att lyfta Le Mat-pokalen i Frölundaborg på själva påskafton.

- Match tre var nyckeln, hade vi förlorat den hade Frölunda tagit hem serien, säger Thomas Berglund.

Inramningen var det inget fel på. Ett försommarvarmt Göteborg, bra tryck i öltälten utanför arenan och en sådan där elektrisk förväntansfull stämning som bara Frölundaborg kan erbjuda med nästan 10 000 bokstavligen inklämda.

En lätt tjocka, kondens, i arenan skingrades snabbt av övertända frölundaiter som redan från första nedsläpp abonnerade på utrymme i utvisningsbåset. Luleå gjorde såväl 1-0 som 2-0 tidigt i spel fem mot tre och matchavgörande 3-0 i början av den andra perioden. Frölunda reducerade visserligen två gånger om, men kom aldrig närmare än 3-2 och SM-guldet till Luleå, trots att den uppeldade hemmapubliken gjorde allt, precis allt, för att vända kuttingen.

”Ruuttu var tänd som en överhettad sauna denna ljumma påskafton. Han var värd rosor för sin nästan dubbla arbetsinsats på isen. Han förtjänar påskris för sitt oprofessionella uppträdande.

En betrodd lagkapten får inte plötsligt ta rollen som oborstad agitator. Ruuttus vredesutbrott bidrog tveklöst till att delar av publiken i andra perioden förvandlades till en otäck pöbel.

Det var beklämmande att se ”landets bästa hockeypublik” slänga in snusdosor, plastflaskor, mynt, golfbollar och annat, så att matchen måste avbrytas och isen spolas om”, skrev GP-krönikören Jan Hansson.

För Frölunda-spelarna var det förstås en sur och bitter förlust, men tiden läker ju som sagt alla sår och med distans går det att se saker och ting med andra ögon.

- Klart det grämer mig att vi inte vann, man spelar ju för att vinna, men de var lite bättre och tyngre, konstaterar Stefan Larsson, som följde den avgörande SM-finalen från sidan, skadad.

- De var något bättre, hade lite mer tyngd och några av våra stora spelare var ju borta när det skulle avgöras, menar Jonas Esbjörs.

Thomas Berglund tillhörde den vinnande sidan och minns den finalserie som fortfarande lever sitt eget liv i den svenska hockeyhistorien så här:

- Det där SM-guldet är ju upphaussat av flera skäl, matchserien i sig är en. Det var en brutal serie, det tilläts mycket och det var ge och ta. Och tränarna, Falk och ”Osten”, bidrog till att det blev som det blev genom utspel och sitt sätt att vara. Domarna tillät mycket i hela serien, men jag tycker inte det var något gnäll, vi spelare köpte nivån. Det blev en del skador och hjärnskakningar, men det var åt båda håll. Det hade inte gått att spela nu som vi gjorde då. Det hade blivit massor av matchstraff och avstängningar. Det var väl inget av lagen som spelade fulare än något annat. Båda lagen ville vinna till vilket pris som helst och endomarsystemet inbjöd till tjuvnyp. Jag kan sakna att det inte längre finns plats för lite trix och möjligheter att vinna lite fördelar med tjuvknep. De där bataljerna man mot man finns inte längre, det är för många ögon på isen.”