Allt utom mål

För den som undrat i detalj över Frölundas nya spelidé, första perioden fram till Leksand första powerplay var en instruktionsfilm för hur laget ska uppträda över hela isen. Frölunda skapade sin första farlighet i powerplay, Erik Gustafsson sköt ett lågt skott som målvakten räddade med ena benskyddet.

Bytet efter Frölundabackens chans var det dags för Frölundas ledningsmål. Andreas Johnson bröt på mittplan och spelade ut till Mats Rosseli Olsen. Den kvicke forwarden åkte snett in mot målet och tryckte upp pucken i det första krysset. Sebastian Collberg lurade bort en back med en kroppsfint i det vänstra hörnet i Leksands zon och åkte in i slottet och sköt ett skott där målvakten lämnade retur.

Men det var Andreas Johnson som hade Frölunda allra bästa försök till att öka ledningen. Åter igen bröt han ett anfall och kom in på vänsterkanten. Han hade med sig Mathis Olimb men valde att skjuta, klockrent i stolpen, förbi plocken på målvakten.

Sedan hade både Sebastian Collberg och Nicklas Lasu identiska chanser framför Leksands mål. Båda gångerna åkte Frölundaspelarna in framför målvakten och blev lämnade helt ensamma. Collberg fick inte slag på pucken vid sin chans men Lasu fick bra träff. Tyvärr var han för nära målet och pucken tog på benskydden.

Skottstatistiken visade på oavgjort, 10-10, men spelmässigt hade Frölunda både övertag och initiativ. Ett flertal gånger stressade hemmaforwards Leksands backar till fel pass och under några långa anfall var det hemmalaget som fick motståndarna att gå bort.

Leksand hade ett par bra lägen, bland annat i powerplay, men Lasse Johansson var bra med och kunde avstyra alla försök.

I den andra perioden kom det en kalldusch efter bara 46 sekunder. En leksandsforward fick vandra in helt ostörd från bakom mål och kunde trycka in Leksands kvittering. Fram till 15:41 var det faktiskt det enda som motståndarna presterade offensivt. I stället var det Frölunda som tryckte gasen i botten och pressade och stressade Leksand. Frölunda hade en puck inne som dömdes bort efter videogranskning men Frölunda fortsatte att anfalla.

Frölunda hade helt klart ett markant spelövertag men förmådde inte förvandla övertaget till rejäla chanser. Man var visserligen framme och hotade några gånger men Leksand krympte ytorna i egen zon och ägnade sig åt att trasa sönder, hänga fast och styra bort Frölunda från det farliga området.

Leksand väntade på sin chans och den kom när laget fick spela powerplay efter 13:41. Man väntade till den sista sekunden av spelövertaget men då kom 1-2. Det var den enda gången som Leksand etablerade spel i anfallszon men det räckte för att gå till ledning efter två perioder, trots att det var Frölunda som hade ett massivt spelövertag.

I den tredje perioden blev trycket om möjligt än hårdare mot Leksands zon. Frölunda kom i våg på våg, Leksand flippade ut pucken i mittzon och Frölunda kom igen. Frölunda fick powerplay efter drygt nio minuter och då kom en riktigt vass dubbelchans. Mathis Olimb styrde en puck som målvakten verkligen sträckte ut på och räddade med benskyddet.

Alexander Wennberg fick tag i returen men även där hade målvakten benskyddet ute. Robin Figren hade också ett jätteläge efter att Frölunda dragit isär försvaret. Figren sköt från högerkanten men målvakten räddade med plocken.

Frölunda blev sedan lite frustrerade och började åka in med pucken i anfallszon och Leksand fick lite enklare att bryta Frölundas försök. I slutet bytte Lasse Johansson med en utespelare och med bara sekunder kvar fick Frölunda ett jätteläge. Pucken dansade på mållinjen men höll sig på fel sida, med Frölundaögon sett. Leksand kunde hålla ifrån i en match där Frölunda dominerade spelet men hade förtvivlat svårt att göra mål. Roger Rönnberg hade ingen problem med att analysera vad det var som saknades.

-Vi har en grund i vårt spel som gör att vi får spelövertag men många gånger är det skenbart då vi inte skapar tillräckligt många målchanser. Det vi saknar är garnityret på tårtan i form av chanserna och målen. Idag var det som i matchen mot Örebro men utan den frustration som vi upplevde då. Jag har ändå framtidstro men nu måste vi ta nästa steg. En stor förändring som har skett under de tre år som jag har varit borta från SHL är att lag numer klarar att stänga matcher genom att boxa ut och spela säckförsvar framför mål. Som bortalag kan du spela med mer desperation och det är den desperationen vi måste ha med oss i Scandinavium. Vi måste kasta oss in framför mål ännu mer och vinna kamper mot motståndarnas backar. Vi hamnar lätt långt ut och får upp pucken till backarna, som inte får igenom skotten. Det vi måste göra, är att bli bättre de sista 15 procenten av isen.