Vi träffas i restaurangen högst upp i Frölundaborg, där spelare och ledare äter sin lunch varje dag efter träningen. Christian Folin sticker ut bland de andra där han sitter med armen böjd och den gipsklädda handen pekande rakt upp.
”Fyra veckor i gips, det är vad det ska ta för det brutna fingret att läka. Folk säger att man kan spela med brutna fingrar. Och det kanske man kan. Men jag har stift inopererade, då får det bli fyra veckor i gips. Sen får vi se när jag kan spela igen”, säger backen.

Det är dagen efter 3–2-segern mot Örebro. Christian Folin berättar om hur det var att sitta på läktaren när Frölunda vände och vann.
”Jag levde med. Det var en tuff påfrestning, jag var lite utpumpad när jag kom hem, somnade nästan direkt. När man spelar är man ju inne i det. På läktaren blir det annorlunda eftersom man inte kan påverka. Men jag hänger med i känslorna. När det går dåligt för killarna går det dåligt för mig också. Och tvärtom”, säger han.

När det inte går att spela hockey har Christian Folin fått tid över till annat, som att planera sommarens bröllop tillsammans med sambon Hanna Bjursten. Och dessutom har han besökt Handelshögskolan, vilket gav mersmak och förstärkte funderingarna på framtiden.
”Jag är lite sugen på att börja plugga på Handels. Som hockeyspelare har jag ganska mycket tid. Jag tror att det hade varit kul att lära sig något annat. Jag har inte pluggat något sedan jag gick på college i USA, där jag läste under två och ett halvt år. Jag vill gärna få in mer kunskap i hjärnan”, säger han.

Han kände på atmosfären på Handelshögskolan en måndag under skadeuppehållet.
”Jag träffade ett gäng amerikanska collegestudenter som studerar business. Jag pratade med dom i en timme, hade lite föreläsning om skillnaden mellan nordamerikansk och europeisk hockey och pratade om lite marknadsgrejor runt om. Jag ska jag tillbaka och träffa studierådgivare och studievägledare.”

Men allra mest längtar Christian Folin naturligtvis efter att börja spela igen efter skadan. Han följer kompisarna från läktaren, men det är något helt annat att vara med. Som i närkamperna i matchen mot Örebro.
”Jag satt på läktaren och kände att det där var en skön situation för mig. Där hade det passat bra för mig att tackla. Andra tacklar inte på samma sätt. Jag har byggt upp min egen teknik, den sitter i ryggmärgen. Får en kille pucken på högersidan kommer han att kolla bort dit, han kommer inte att kolla på mig så mycket. Då har jag chansen att ta två snabba skär och skära av vinklar och sen ta honom. Det är repetitioner och att våga göra det. Till en början satte jag inte alla och jag misslyckas fortfarande även om det inte är lika ofta som i början”, säger Christian Folin.

Trots att han just nu står kvar på 31 spelade matcher medan andra är uppe i både 38 och 39 ligger han fyra i ligan över vilka som satt in flest noterade tacklingar. 69 rejäla träffar på 31 matcher innebär drygt två per match. Att Christian Folin är jobbig att möta kan många motståndare vittna om.
Men hur viktigt är det att tacklas?
”I grund och botten handlar det om att få tillbaka pucken på ett effektivt sätt, att separera pucken från motståndaren. Men det är också ett sätt att skapa respekt och visa lite dominans mot motståndarna. Det är också ett sätt att visa både motståndarna och det egna laget att vi står upp för varandra”, säger han.
Har du alltid varit bra på att tackla?
”Alla kan ju inte göra mål, då får man hitta något annat sätt att bidra. Och tackla är något som jag är bra på. Jag har nog alltid gillat att tackla, har alltid tyckt att det är en rolig del av sporten. Jag tacklades lite i ungdomsåren, men under åren i juniorligorna och på college i USA, när jag spelade på liten rink, lärde jag mig hur jag ska använda min kropp och hur jag ska komma in i rätt vinklar för att göra det på rätt sätt. Jag har alltid tyckt att det har varit kul att ha den fysiska biten i spelet. Precis som när jag spelade fotboll när jag var liten. När jag var tio år sa pappa (som hette Martin Carlsson när han spelade allsvenskt i Gais och Frölunda) till mig: Den som satsar mest får minst ont. Det har jag med mig”, säger Christian.

Men tacklingar är inte bara något som sätter fart på läktarna och skickar signaler i olika riktningar. Det är också något som diskuteras flitigt i samband med att spelare blir skadade. Som när Jacob Nilsson blev knätacklad av Ville Pokka borta mot Färjestad i lördags.
Hinner du nån gång uppleva någon ångest på väg in i en situation där du känner att det här går inte bra?
”Kanske inte ångest, det handlar mer om respekt för andra killar. Ibland kommer jag i hög fart och ser att även motståndaren har hög fart – fast med huvudet nere. Då slappnar jag av, går inte fullt. Då kan det istället bli så att han ser mig, tacklar mig och jag kanske ramlar och får fem matchers avstängning trots att det var han som inte var redo”, säger Folin och ger fler exempel:
”I Nordamerika hade killarna generellt bättre koll på hur man tar en tackling, där är det mer sällsynt att killar slänger sig när någon kommer. Det finns ju många situationer där man åker och tacklar någon och har en bra vinkel. Men istället för att killen man möter tar emot tacklingen i bröstet slänger han sig undan, pajar sitt knä och jag får avstängningen.”

Christian Folin har ett skäl till att det är annorlunda i Sverige än i Nordamerika.
”I Sverige är det så stor is, det är lättare att slänga sig undan för att undvika en tackling. Det finns så mycket plats att komma undan. Men visst finns det också jättefula tacklingar, absolut.”

En del av diskussionen runt tacklingar handlar om filmningar. Spelare som lägger sig lätt eller som ligger kvar på isen efter en smäll – för att spela vidare i nästa byte. Tänker man annorlunda när man åker fram mot en kille med rykte att försöka filma sig till utvisningar för motståndarna?
”Ja. Generellt får man vara uppmärksam i alla situationer när man är i närheten av dem då man vet att dom förstärker situationerna och därmed förstör sporten. Får jag en tackling och ramlar är det bara att ställa sig upp igen.”
Hur många tycker du att det finns som gör så i SHL?
"På rak arm kan jag nämna fem. Jag kan nämna dem vid namn, var de spelar och hur de beter sig i olika situationer. Men sen finns det väl en eller två i alla lag som har sådana tendenser”, säger han.
Om någon i de lag du har spelat i gör så, vad gör du då?
”Jag tycker inte om det, har skämts lite faktiskt. Man kan inte sitta och säga att det inte är okej och sedan vara nöjd när man får med sig en sådan utvisning. Jag har absolut sagt till när det har hänt.”

Men det finns även det som han anser har blivit bättre:
”Under slutspelet jag gjorde med Växjö, när jag kom tillbaka till Sverige, var det ispåse fram varje gång det var en tackling. Då gick de bara och kollade att den här killen hade en ispåse i båset, sen kunde han sitta och isa fel kind och såna grejer. Då blev det femminutare och avstängningar hit och dit. Men det har de fått bort faktiskt. Det har blivit bättre.”