När jag i somras satt på en badplats vid Siljans strand i Mora tyckte jag mig känna igen en man som kom gående en bit längre bort med ett par småkillar i släptåg. Och visst var det Lasse Johansson och två av hans tre söner. Spelaren som var ett av SHL:s hetaste nyförvärv inför den här säsongen. Axeloperationen var genomförd, försäsongsträningen i och runt Frölundaborg var avslutad. Hemma i Mora skötte Lasse sin träning på egen hand tills det var dags att träffa nya och gamla lagkompisar igen och dra i gång säsongen. När vi stod och pratade en stund i den goa sommarvärmen fick jag klart för mig varför det var så självklart för Lasse Johansson att han skulle tillbaka till Frölunda efter KHL.
För mig och Frölundas supportrar är han guldmålvakten från 2016. För Lasse själv är det en bild som stämmer – men inte helt. Jag ser framför mig Lasse i guldhjälm från det vilda firandet på Götaplatsen. Och det finns ingen tvekan om att målvakten har guldpengen hemma, men ändå finns där fortfarande något som skaver.
– Jag vill så gärna ha ett guld där jag står på isen när vi vinner, förklarade han. Det driver mig.
Lasse Johansson hade varit given etta från slutet av säsongen 2014/2015. I semifinalen mot Luleå var det han som gav stadgan bakifrån när Frölunda gick fram till en ledning med 2–0 i matcher. Men i den tredje semin fick Lasse 95 kilo Anton Hedman över sig och spelade inte mer den säsongen. Johan Gustafsson, kallad JG, tog över och gjorde jobbet som tog Frölunda till Götaplatsen (precis som han gjorde tre år senare när Johan Mattsson gick sönder). Lasses stora hockeydröm vid 35 års ålder är att själv stå i målet och sträcka armarna i luften när slutsignalen går och guldkonfettin börjar spridas.
Men under första delen av årets säsong var det en förhoppning som inte såg speciellt realistisk ut. Frölunda, precis som Lasse själv, var lite upp och ner. Några segrar och stundtals bra spel, följdes av rejäla dippar. Lasse gick in i landslagsuppehållet i november med att ha släppt tre mot Skellefteå i Scandinavium i 1–4-förlusten (det sista målet kom i tom kasse). Frölunda låg åtta. Besvikna supportrar sneglade ner mot det negativa kvalstrecket som låg otäckt nära. Roger Rönnbergs spelsätt ifrågasattes som vanligt när det tar emot, precis som Ryan Lasch förmåga att hitta medspelarna. Och vems idé var det egentligen att ta hem Lasse Johansson? Han hade inte på något sätt gjort bort sig. Men målvakten vars, i mitt tycke, främsta egenskap är följsamheten och lugnet som ger utespelarna trygghet hade inte visat sig fullt ut.
Till en del berodde det naturligtvis på att han inte alltid kunde lita på spelarna framför sig. Det var ju knappast Lasse Johanssons fel att Frölunda i powerplay, med minst en man mer på banan, släppte till fyra chanser som gav baklängesmål. Målen bakåt var ett huvudämne när jag några dagar in på landslagsuppehållet satt med i tränarrummet och lyssnade på Roger Rönnberg och hans stab. Då handlade det mer om hur försvarsspelet såg ut från anfallszonen och ända in i försvarszonen än hur Lasse och hans målvaktskollega Frederik Dichow uppträdde. Analysen följdes av enskilda samtal med alla spelare och en del andra åtgärder både på och utanför isen.
Efter uppehållet har Frölunda gått rent. 4–0 och 3–2 mot Straubing i CHL. 2–1 mot Leksand, 3–0 mot Örebro och 3–1 mot Linköping i SHL. Frederik Dichow stod i den sista matchen mot Straubing. De övriga var Lasse Johanssons. Säsongens två första nollor och bara två insläppta mål på fyra matcher. I den extremt tajta, och haltande, SHL-tabellen, är Frölunda plötsligt med uppe i toppen igen. Och Lasse Johansson har varit den lugne, pålitlige målvakten som alltid har spelarnas rygg. Han tv-räddar sällan som Julius Hudacek gjorde en gång i tiden. Johansson står istället rätt tidigt, glider snabbt ut och skär vinklar. Men när det behövs hugger han blixtsnabbt med plocken. I de tre senaste SHL-matcherna har han fått 87 skott mot sig och bara släppt två mål, vilket ger en räddningsprocent på 97,8. Jag har hört massor av sportklyschor genom åren. En av de första jag minns var ”en bra målvakt är halva laget”. TV-hockeyns förste bisittare Rolle Stoltz gjorde sitt bästa för att hamra in budskapet hos tittarna.
Något överdrivet kan tyckas. Men en bra Lasse Johanssons betydelse går inte att överskatta. Jag vet att man inte ska dra snabba slutsatser. Men försvarsspelet har varit bra när SHL-sviten på tre raka segrar har byggts upp. Och det Lasse Johansson har presterat efter landslagsuppehållet är precis vad utespelarna vill ha och behöver bakom sig. Nu får vi se om det håller i sig i den här veckans tre bortamatcher.
Fyra andra minnesvärda Frölunda-målvakter under 2000-talet:
Henrik Lundqvist, i Frölundas A-lag 2000–2005.
Den störste av alla kommer aldrig att hänga i form av en tröja i Scandinaviums tak, två SM-guld (2003 och 2005) till trots. Hans tid i klubbens A-lag var alltför kort. Nyligen utsedd till Sveriges bäste målvakt genom tiderna. Ett stort bevis för hans storhet i Frölunda var när han under NHL-lockouten 2012 satt på läktaren i Scandinavium och fick den säsongens kanske största applåd.
Frederik Andersen, Frölunda-målvakt 2011–2012
Helt okänd när han kom på sommaren 2011, välkänd när han drog till NHL efter bara en säsong. När Frölunda återigen hade ont om pengar (det har hänt några gånger genom åren) behövde klubben värva billigt. Dåvarande sportchefen Christer Kellgren hittade den väldige dansken. Han gjorde succé direkt och blev stor favorit i Scandinavium när han täppte till målet på ett sätt som gjorde honom till dåvarande elitseriens bäste målvakt.
Julius Hudacek, Frölunda-målvakt 2012–2013
Andersens efterträdare var av en helt annan typ. När Andersen jobbade med att stå rätt och skära vinklar jobbade Hudacek mer med reflexer. Han bjöd även på en och annan tv-räddning och missade inga tillfällen att fira med supportrarna efter vinsterna i Scandinavium. Klättrade gärna upp på sin egen målbur efteråt och dirigerade den segerrusiga hemmapubliken.
Johan Gustafsson, Frölunda-målvakt 2015–2019
Titelmässigt den mest framgångsrike av alla Frölundas målvakter genom tiderna. Var egentligen andremålvakt vid slutspelen både 2016 och 2019, men när först Lasse Johansson och tre år senare Johan Mattsson blev skadade ställde sig JG i målet och storspelade fram till Frölundas två senaste SM-guld. Tog dessutom tre CHL-titlar med Frölunda. Beskrevs alltid av Roger Rönnberg (som hade honom som målvakt i juniorkronornas JVM-guldvinnande lag 2012) som en riktig vinnarskalle.
