De tomma Frölunda-blickarnas kväll utspelades den här gången i Skellefteå. Efter två stenhårda bäst av sju-serier tog det slut även den här gången utan firande på Götaplatsen.

Från tiden då Frölunda på 80-talet gjorde flera fruktlösa försök att ta sig tillbaka till det som då kallades elitserien har jag en speciell minnesbild. Jag ser framför mig hur Frölundas säsonger slutade med att lagkaptenen under två år, Hasse Sjöö, satt i ett omklädningsrum någonstans i Sverige med en handduk över huvudet. Avslutningarna var brutala, drömmen spräckt, elitserien fortfarande avlägsen. 

Det är naturligtvis något annat att missa en final. Existensen är inte hotad, omgivningen är åtminstone ganska nöjd, fallet är vad som brukar kallas med flaggan i topp. Men avslutningen är lika brutal, trots det. En tom Henrik Tömmernes-blick är lika tung som Hasse Sjöö under handduken.

Det som hade pumpats upp från första mötet med fystränaren Pär Edlund för snart ett år sedan hade tagit slut. Hoppet som fanns trots 1–3-underläge några minuter före slutsignalen fanns inte längre, alla dörrar till göteborgarnas kärleksuppvaktning vid Poseidon var stängda.

Efterspelet till 1–3-matchen i Skellefteå påminner oss än en gång om elitidrottens villkor. Vid säsongens slut finns inte påsar till alla – bara en vinnare. Bara ett enda lag som inte går på semester efter att ha förlorat.

Under ett slutspel pratar spelare och ledare hela tiden om att det är just det här de har kämpat för sedan första försäsongsträningen, det är därför de spelar hockey. Och pulsen i ett slutspel kan vara oslagbar. När 12044 sjunger ut sitt stöd känner spelarna att de är i världens mittpunkt, det är där det händer.

Resan har ett eget värde

Men naturligtvis handlar inte allt om slutmålet för säsongen. Resan dit har sitt eget värde. Både för de som finns på isen och i båset – och alla förhoppningsfulla på läktarna.

Det kan tyckas märkligt, men en av mina favoritscener under en hockeysäsong är själva slutscenen strax efter att matchen är avblåst. Efter att Skellefteå hade firat som guldvinnare och Frölundas spelare istället sjunkit ihop på isen som världens största förlorare ställdes lagen mot varandra en sista gång (för den här säsongen alltså…). Spelarna, som bara några minuter tidigare med klubban i hand hade gjort allt för att vräka motståndarna över ända, såg varandra i ögonen och gav varandra en klapp på axeln. Ibland även en kram. Om de hade haft mikrofoner på sig hade vi förmodligen även hört ett ”lycka till i finalen” här och där.

JVM-kompisarna David Edstrom och Axel Sandin Pellikka kramades lite extra. Tom Nilsson, som missade en av semifinalerna på grund av en ful tackling, tog tacklaren Oscar Lindberg i hand. Polarna Roger Rönnberg och Robert Ohlsson avslutade avtackningen med en riktigt innerlig kram.

När Frölunda-säsongen nu ska summeras och analyseras landar vi återigen på den ständiga frågan: Var Frölunda byggt för slutspel? Å ena sidan: Det blev inte guld. Å andra sidan: Laget var mycket bättre i slutspelet än i grundserien och gjorde säsongens bästa matcher mot ett starkt Skellefteå.

Av det vi fick se mot Leksand och Skellefteå tycker jag definitivt att Frölunda var byggt för slutspel. Där fanns de viktigaste komponenterna.

Sundins genombrott

Lasse Johansson var den målvakt alla hoppades på när han värvades hem inför förra säsongen, även om jag tror att han grämer sig lite när han tänker på två av Skellefteås mål i avslutningsmatchen.

Försvarsspelet var oftast bra, även om det regnade in puckar i den galna 6–7-förlusten i Scandinavium. Henrik Tömmernes har varit en ledare över hela rinken, Christian Folin och Tom Nilsson har stått för fysiken, Linus Högberg steppade upp från grundserien och så fick vi ett riktigt genombrott när Albin Sundin rörde sig på isen.

Framåt fick vi återigen se vad som kunde ha blivit en klassisk slutspelshjälte. En med självförtroende uppumpad Jere Innala såg stundtals ut att göra vad han ville på isen. Elva mål är oerhört mycket, men för att historiskt komma upp på samma slutspelshylla som Daniel Alfredsson (tolv mål 2005) och Artturi Lekhonen (elva mål 2016) hade det behövts ett guld. 

Malte Strömwall gick in i slutspelet som SHL:s hetaste forward. Han nådde inte riktigt de höjderna, men tre mål och sju assist är ändå godkänt. Inte minst med tanke på att det stundtals kom två Skellefteå-spelare i full fart så fort han närmade sig pucken. 

När det handlar om Max Fribergs betydelse räcker det inte med att titta i poängligan. Hans fyra+fyra är bra. Hans arbetsinsats oavsett om Frölunda haft lika många spelare, eller fler eller färre, som motståndarna har varit magnifik.

PP inte pålitligt

Flera spelare har gjort det bättre än vad man kunde förvänta sig, några har inte riktigt levt upp till förväntningarna inför säsongen.

Däremot har inte powerplay blivit vad som önskades. Det var stundtals bra under grundserien, men inte pålitligt i slutspelet. Boxplay har däremot varit genomgående bra, även om det blev två mål i baken i matchen när allt avgjordes.

När Frölunda i höstas nämndes som en guldkandidat lät det logiskt med tanke på den trupp som Fredrik Sjöström och Andreas West satt ihop. Den bilden justerades betänkligt i höstas när laget hamnade oroväckande nära strecken en bit ner i tabellen. Men efter att laget börjat sitta ihop allt bättre från mitten av december och framåt landade det till slut ungefär där tipsen fanns från början.

Samtidigt måste vi påminna oss om hur ytterst små marginalerna är. Mikael Ruohomaa avgjorde den sjunde kvartsfinalen mot Leksand på övertid. Stryk där och säsongen hade summerats på ett annat sätt.

Det tar några dagar för Frölunda-spelarna att läka de mentala såren efter förlusten, de fysiska behöver i en del fall en längre läkningstid och en hel del rehabträning. Några spelare kommer att försvinna, andra kommer istället.

Men om några veckor är det som vanligt. Pär Edlund väntar i gymmet med nyputsade vikter och finkalibrerade mätinstrument.

Nästa säsong – då…