Hur CHL kom till

Under fem semesterveckor bjuder Frölunda på utdrag ur boken Frölunda HC 80 år – några nedslag i föreningens långa och intressanta historia.

Den europeiska marknaden har sedan ishockeyns barndom varit en lockande möjlighet – för förbund, ligor, klubbar och visionärer med pengar på fickan.

Redan våren 1938 åkte NHL-lagen Detroit Red Wings och Montreal Canadiens på en Europaturné och spelade nio matcher i London och Paris.

21 år senare (1959, också på våren) var det Boston Bruins och New York Rangers tur, 23 matcher i sex länder: England, Schweiz, Frankrike, Belgien, Västtyskland och Österrike.

NHL-lag har därefter kontinuerligt dykt upp i olika sammanhang som Super series, Challenge cup, NHL challenge och till och med två upplagor av DN-cup i Stockholm i början av 1980-talet.

2007 tog NHL sitt europeiska engagemang ytterligare ett steg. För första gången valde världens bästa hockeyliga att spela tävlingsmatcher i Europa – Los Angeles Kings och Anaheim Ducks spelade back-to-back i London 29 och 30 september.

Med den dörren öppnad har NHL premiere, sedermera NHL Global series, varit ett stående inslag i ett flertal europeiska länder som Sverige, Finland, Tjeckien, Tyskland och Schweiz.

Hösten 2023 spelades NHL Global series i Avicii arena, Stockholm. Fyra matcher på fyra dagar med fyra lag: Detroit Red Wings, Minnesota Wild, Ottawa Senators och Toronto Maple Leafs.

Något som fick Frölundas ordförande Mats Grauers att reagera.

- NHL har lagt matcher i Europa och sålt ut fyra matcher i Stockholm. De märker att det finns en marknad här. Kommer de att starta en division i Europa? Varför inte? Det är billigt att starta en europeisk liga i hockeyn jämfört med fotbollen. Vi har fördelen att NHL är i en annan tidszon än vad vi är, annars hade vi inte haft det medieavtal som vi har i svensk hockey. Men nu börjar NHL etablera sig i Europa. Vad innebär det för SHL? För svensk hockey? För Frölunda, undrade han i GP (13 september 2023).

Mats Grauers oro är inte tagen ur luften. Redan 2008 konstaterade NHL:s vice ordförande Bill Daley i kanadensiska Globe&Mail:

- Ni kommer att få se oss arbeta mer och mer mot Europa. Det är en absolut möjlighet att vi spelar där inom tio år. Vi fokuserar på frågan som en av våra viktigaste tillväxtmöjligheter.

Tio år senare var NHL inte i närheten av den målbilden, men expansionsplanerna levde fortfarande. Bill Daly i Globe&Mail, igen:

- Med den tillväxttakt vi har är en utvidgning till Europa oundviklig som jag ser det. Jag tycker det skulle vara ett positivt ställningstagande att skapa den första europeiska ligan. Om det händer under mitt NHL-mandat återstår att se, men förhoppningsvis förr än senare.

Redan i början av 1970-talet lanserade Detroit Red Wings dåvarande ägare Bruce Norris en idé om en europeisk proffsliga i ishockey, European Hockey League. Norris backade upp sina planer med att bilda ett första lag, London Lions, men det blev inte så mycket mer än så. Svenska hockey och förbundets principfaste ordförande Helge Berglund var en av Norris starkaste kritiker och EHL fick aldrig något fäste i hockey-Europa. London Lions, med svenska spelare som Leif Honken Holmqvist, Ulf Sterner och Tord Lundström, levde ett kort men intensivt liv – lite drygt 70 uppvisningsmatcher 1973/1974 i syfte att marknadsföra European Hockey League.

Norris vision överlevde däremot och hösten 1997 presenterade tillträdande SHL-ordföranden Per Anders Örtendahl en utredning/förstudie om den nordiska ishockeyns utvecklingsmöjligheter. En förstudie som blev en konkret idé orkestrerad av nio svenska och finska klubbar: AIK, Djurgården, Frölunda, Färjestad, Malmö, Leksand, IFK Helsingfors, Jokerit och TPS Åbo. Utredningen slog fast att det fanns förutsättningar för en klubbägd europeisk liga och visionen var ambitiös:

”Att skapa en Europaliga i ishockey (EHL) av samma sportsliga standard som inom National Hockey League (NHL) i Nordamerika och med så goda ekonomiska villkor att det möjliggör en fortsatt utveckling av sporten.

Att skapa förutsättningar för en världsfinal mellan NHL:s och EHL:s finalistlag.

Att åstadkomma sådana betingelser att arenapublik, TV-tittare, reklamköpare och sponsorer finner ligan tilltalande.”

Om förstudien skall betraktas som en generellt hållen viljeyttring, var de informella kontakterna och förhandlingarna något helt annat.

Tidigt i processen fanns två starka privata aktörer med, det svenska investmentbolaget Bure och den Londonbaserade marknads- och rättighetsfirman Media Partners International.

Huvudspåret var en nordisk premiärupplaga av ligan redan säsongen 1998/1999, NEHL – läs de drivande klubbarna – och en utvidgad variant säsong två.

Formatet landade i två konferenser, den norra och östra, med åtta lag i varje och raka grundserier – 28 matcher (fyra matcher, två hemma och två borta, mot varje lag).

De fyra bästa lagen i varje konferens till slutspel – bäst av sju från kvartsfinal till final.

De båda konferenserna skulle till övervägande del innehålla lag från Europas hockeystarka ligor – en tänkt indelning såg ut så här:

* Norra konferensen: Frölunda, Leksand, Färjestad, Jokerit, TPS, St Petersburg, Bratislava, Oslo.

* Östra konferensen: Djurgården, Malmö, AIK, CSKA Moskva, Dynamo Moskva, Sparta Prag, Pardubice, Podhalen (Polen).

- Vi såg ju att de bästa spelarna försvann från Sverige till NHL och en Europaliga var ett sätt att behålla dem. Vi ville att de skulle stanna och tjäna lika mycket här som i NHL. Vår tanke var några stora klubbar i Europa med en omsättning upp mot en miljard. Vi såg det som en intressant marknad, inte minst för den sortens partners vi ville ha, Volvo, SKF med flera, förklarar Per Anders Örtendahl.

I Projekt Bamse, ytterligare en analys av ligaprojektet, svarade det investeringsintresserade Bure på några centrala frågor, för och emot.

”Vad händer när SHL bryter med SIF?

* Bolagisering av klubbar utan problem.

* NHL-avtalet bryts – bra spelare stannar i Sverige.

*Landslagsavtal omförhandlas – spelare till dagspris.

* Klubbarna tar kommandot. Större del av intäktsmassan till klubbarna. Möjliggör EHL med hög ekonomisk potential.

* Risk för negativ opinion och med krasch med SIF/RF.

* Eventuellt minskat kommunalt/statligt stöd.

* Arenahyror och polisbevakning eventuellt dyrare.”

Kostnaden för att dra igång ligan skattades till 40 miljoner dollar (305 miljoner svenska kronor 1997), samt en garanti för deltagande klubbar på 280 miljoner dollar (1,8 miljarder) under tre år.

Bure hade för avsikt att köpa in sig i EHL (summa inte fastslagen) och slöt en konfidentiell viljeöverenskommelse med Media Partner International hösten 1997, men det fanns större ambitioner och visioner än så.

- Vi tänkte en europeisk liga som de deltagande klubbarna bara skulle spela i, inklusive de svenska. Och vi såg gärna att ligan utvidgades till de stora städerna. Vi ville ha lag i London, Paris, Milano med flera. NHL var till och med intresserat av att starta laget i London, minns Örtendahl.

I början av 1998 försvann projektet från dagordningen. Förstudien hade nått media och som en konsekvens av det drog sig det finländska ishockeyförbundet ur.

- Vid juletid blev det en läcka av ett arbetsmaterial som inte var färdigt. Det skapade en rädsla på vissa håll och den stora finansiären blev tveksam. Konsekvensen blev att projektet rann ut i sanden, men idén levde kvar, förklarar Ann Edberg, samordnare för projekt EHL.

 Ännu en högtflygande europeisk tanke som aldrig blev något där och då.

Lite drygt tio år senare väcktes den till liv igen i ytterligare ett dokument, Sverigex50!

Utredningen var initierad av de svenska Nordic Trophy-klubbarna Färjestad, Frölunda, Djurgården och Linköping, samt HV71 som köpt in sig i alliansen.

Tankarna och idéerna rimmade väl med förslaget från 1997 och precis som då var ambitionen en klubbägd liga i europeisk kostym. Till och med terminologin gick igen, arbetsnamnet för ligan var EHL.

Att KHL samfinansierade projektet tillsammans med NT-klubbarna via det nybildade bolaget HUB Europa AB förstärkte bara bilden av att nu är det på allvar.

- Ambitionen var att hitta något mitt emellan NHL och KHL. Vad kan vi göra själva? Vi tittade på en europeisk liga jämte SHL. Under processen blev vi kontaktade av KHL och skrev ett avtal med dem. Vi hade ett gott samarbete och KHL:s ambition var att utveckla sin liga och Hub var en möjlighet, säger Ann Edberg.

Förutom Sverige och Ryssland fanns det intresse från Finland, Schweiz, Tjeckien, Tyskland och Österrike och ett upplägg med konferenser/divisioner likt föregångaren EHL – Norden, Europa, Västkontinental (KHL) och Östkontinental (KHL).

HUB-utredningen föreslog tio till tolv lag per division och ett konventionellt slutspel, inom konferensen. I den efterföljande Superserien skulle konferens-segrarna göra upp om bucklan.

Målbilden var att ligan skulle vara igång säsongen 2011/2012.

En match mellan Europamästarna och Stanley Cup-mästarna fanns med som ett möjligt utvecklingssteg av konceptet.

- Per Anders (Örtendahl) var tydlig med när han kom in att det var viktigt att bygga en Europaliga. Per Anders såg en helt fristående liga, jag såg en liga parallellt med SHL. Vi, NT-klubbarna, satte oss ned och bollade frågan och vi fick en idé om att starta en försäsongsturnering. Vi var inspirerade av fotbollens Nordic league. Vi träffade finnarna och de var på så länge Jokerit lämnades utanför. Vi tyckte vi hade hittat en framkomlig väg och Bo ”Kulon” Lennartsson fick uppdraget att skapa något, säger Frölundas tidigare klubbdirektör Mats Ahdrian.

Parallellt med EHL-projektet arbetade det internationella ishockeyförbundet med två spår: en europeisk superliga i samarbete med NHL och en uppgraderad variant av den insomnade Europacupen.

Det blev det senare alternativet och säsongen 2008/2009 spelades den första versionen av Champions Hockey League. En slimmad mästarturnering med tolv lag från sex ligor: Ryssland, Finland, Tjeckien, Sverige, Schweiz och Tyskland. Sverige var representerat av elitserievinnande HV71 och serietvåan Linköping.

Schweiziska Zürich vann den europeiska mästarturnering som bara överlevde en säsong.

- Det mest aptitliga konceptet hittills tycker jag. Bolaget som var med och skapade Champions league i fotboll tog fram formatet för CHL. En av de stora anledningarna till att turneringen las ner redan efter en säsong var att partnern Gazprom drog sig ur. KHL hade precis startat och ryska Gazprom ville inte konkurrera med den ligan, förklarar Szymon Szemberg.

HUB Europas storslagna projekt fick kort därefter ett liknande besked av en annan tung aktör. KHL valde att hoppa av samarbetet kring en Europaliga, trots att organisationen varit med och finansierat utredningen Sverigex50!

- Jag tror KHL drog sig ur för att de ville ha mer kontroll, men det gick inte Hub med på, menar Ann Edberg.

KHL hade dessutom en egen agenda. Den nystartade ligan ville expandera utanför Ryssland och kastade lystna blickar mot Norden och klubbar i Sverige.

- Jag och Håkan Loob bjöds på kort varsel in till Alexander Medvedev, KHL:s president och Gazproms ordförande. Vi hade inga visum, men ombads att åka ändå. I tullen i Moskva visade vi bara upp brevet och fick våra stämplar i passen på studs. De ville ha med Frölunda och Färjestad i KHL och kände lite på oss, var vi intresserade? Att bli ett KHL-lag var aldrig aktuellt för oss, det blev mer av en artighetsvisit, berättar Mats Ahdrian.

Utan KHL kunde Nordic Trophys uppgradering inte bli något annat än urvattnad. European Trophy som turneringen döptes om till hade premiär 2010, utökades successivt och innehöll i sin sista upplaga (2013) lag från åtta nationer: Sverige, Finland, Österrike, Tjeckien, Tyskland, Slovakien, Schweiz och Norge.

Precis som föregångarna mottogs turneringen med snudd på obefintlig entusiasm och ljumt intresse, konceptet attraherade helt enkelt inte.

- Jag gillade idén och vi valde att köra turneringen trots lite interna bråk. Vi skrev ett tv-avtal och fick in lite pengar och blev ett hot. SHL och IIHF började bråka med oss och vad som hände sedan låg över min nivå, säger Mats Ahdrian.

I ett försök att göra något av det digra förarbete de ursprungliga Nordic Trophy-klubbarna ändå lagt ner träffades det internationella ishockeyförbundet och de stora europeiska ligorna och klubbarna på ett möte i Barcelona för att diskutera det europeiska dilemmat.

- NT-gruppen insåg att utan IIHF blir det svårt med trovärdigheten för en europeisk klubbägd liga och det blev ett närmande mellan parterna, beskriver Szymon Szemberg de dagar i Kataloniens huvudstad som så småningom utmynnade i något konkret.

Två arbetsgrupper tillsattes - en med sportsligt fokus och en med ett marknadsmässigt – med representation från ett tvärsnitt av Barcelona-mötets deltagare.

Grupperna träffades under 2013 och satte formerna för ett återupplivat Champions Hockey League – hösten 2014 var turneringen tillbaka. Och redan från början var styrkeförhållandena mellan CHL:s ägartrojka satta: grundarklubbarna ägde 63 procent av CHL (däribland Frölunda HC), de deltagande ligorna 25 procent och det internationella ishockeyförbundet 12 procent. En central CHL-organisation direkt underställd styrelsen bildades och fungerade som administrativt nav, och gör det fortfarande, från ett kontor i Schweiz.

Boken Frölunda 80 år går att köpa via den här länken.